Av Redaksjonen

Fredag den 6. oktober annonserte Berit Reiss-Andersen, leder av Nobelkomiteen i Norge, at årets Fredspris går til Narges Mohammadi. Hun er en iransk kvinne som sitter fengslet i Iran.

Vi i redaksjonen i Derimot.no vet lite om henne – annet enn det vestlige medier har fortalt oss i dag etter at tildelingen ble kjent. Denne artikkelen er ikke en kritikk av Narges Mohammadi arbeide og virke. Det vi gjør, det er å kritisere Nobel-komiteen som valgte også i år å gå på tvers av Alfred Nobel’s intensjon med prisen.

Testamentet

I 1895, ett år før han døde, så satte Alfred Nobel opp sitt testamente. Det er ikke langt, og det relevante avsnittet siteres her:

«Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäck eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän; en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser. Prisen för fysik och kemi utdelas af Svenska Vetenskapsakademien; för fysiologiska eller medicinska arbeten af Carolinska institutet i Stockholm; för litteratur af Akademien i Stockholm samt för fredsförfäktare af ett utskott af fem personer som väljas af Norska Stortinget. Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarne intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej.»

Den korte passasjen som angår Norge og fredsprisen har denne teksten, oversatt til norsk: «[…og en del av fondet’s avkastning] til den som har virket mest eller best for nasjonenes forbrødring og avskaffelse eller reduksjon av stående armeer samt å organisere og utbre fredskongresser.»

Det er ikke mange ord. Men likevel så klarer Nobel-komiteen å «misforstå» denne instruksen fra Alfred Nobel – som det fremkommer tydelig i testamentet.

Veien videre, blir statusen redusert?

I mange av tildelinger de siste 20 årene (bare for å avgrense dette i tid) , så har Nobel-komiteen valgt denne Modus Operandi. Fredsprisen har vært gitt til mennesker som har vært aktivister for sine hjertesaker, som kan være bra i seg selv, men de var ikke i nærheten av det som Alfred Nobel satte som vilkår for å få prisen.

Noen mennesker ser allerede på Nobels Fredspris som en pris som har tapt anseelse. Og fortsetter komiteen på dette sporet i årene som kommer, så vil de egenhendig trolig klare å devaluere en pris som var anerkjent som en av de mest prestisjefylte i hele verden, til å bli en pris som som belønner de som Vesten godtar, så lenge prismottakerne retter sin aktivisme vekk fra Vestens egne interesser.