Putin vinner energikriget – menar en expert i Washington Post

Av Global Politics

Den här artikeln i Washington Post är skriven av Javier Blas som är en kolumnist på Bloomberg Opinion som täcker energi och råvaror. Han har tidigare varit reporter på Bloomberg News och råvaruredaktör på Financial Times och är medförfattare till ”The World for Sale: Money, Power and the Traders Who Barter the Earth’s Resources”.

____________________________________________________________________

Putin vinner energikriget

Oavsett vilken indikator man använder vinner Rysslands president Vladimir Putin på energimarknaderna. Moskva tjänar hundratals miljoner dollar varje dag för att finansiera invasionen av Ukraina och köpa inhemskt stöd för kriget. När de europeiska sanktionerna mot rysk råvaruexport börjar gälla i november kommer regionens regeringar att ställas inför svåra val när energikrisen börjar drabba konsumenter och företag.

Elkostnaderna för hushåll och företag kommer att skjuta i höjden från och med oktober, eftersom de ökade oljeintäkterna gör det möjligt för Putin att offra gasintäkterna och begränsa leveranserna till Europa. Priserna i Storbritannien kommer troligen att stiga med 75 procent, medan vissa kommunala elbolag i Tyskland redan har varnat för att priserna kommer att stiga med mer än 100 procent. Ryssland har framgångsrikt försett energiförsörjningen med vapen. Västvärldens regeringar kommer att utsättas för ett allt större tryck att spendera miljarder antingen för att subventionera hushållens räkningar eller, vilket redan är fallet i Frankrike, genom att ta kontroll över elbolagen.

Den första indikatorn som visar hur Putin har vänt oljeböljan är den ryska råoljeproduktionen. Förra månaden klättrade landets produktion tillbaka till nära förkrigsnivåerna och uppgick i genomsnitt till nästan 10,8 miljoner fat per dag, vilket bara är en marginell minskning från de 11 miljoner som pumpades i januari omedelbart före invasionen av Ukraina. Baserat på branschens uppskattningar är oljeproduktionen något högre hittills denna månad.

Det är inte en blipp: Juli markerade den tredje månaden i rad med återhämtning av oljeproduktionen, med en produktion som är betydligt högre än årets bottennotering på 10 miljoner fat som fastställdes i april, när europeiska köpare började undvika Ryssland och Moskva försökte hitta nya köpare.

Efter den inledande kampen har Ryssland hittat nya kunder för den miljon fat per dag eller så som de europeiska oljeraffinaderierna har slutat köpa på grund av självsanktioner. Det mesta av denna råolja hamnar i Asien – särskilt i Indien – men också i Turkiet och på andra håll i Mellanöstern. En del hamnar fortfarande i Europa, där köparna fortfarande köper rysk råolja innan de officiella sanktionerna planeras införas i början av november. Alla som satsade på att den ryska oljeproduktionen skulle fortsätta att minska – inklusive mig själv – hade fel.

Den andra indikatorn är priset på rysk olja. Inledningsvis tvingades Moskva sälja sina smaker av råolja med enorma rabatter jämfört med andra sorter för att locka köpare. Under de senaste veckorna har Kreml dock återfått prismakten och dragit fördel av en stram marknad.

ESPO-råolja, en kategori av rysk olja från Fjärran Östern, är ett bra exempel på den nya trenden. När den var som lägst tidigare i år såldes den med en rabatt på mer än 20 dollar per fat jämfört med Dubai-olja, det regionala oljeriktmärket för Asien. Nyligen har ESPO-råolja bytt ägare till samma pris som Dubai. Urals råolja, det ryska flaggskeppet för oljeexport till Europa, gynnas inte lika mycket som ESPO, eftersom dess viktigaste köpare traditionellt sett har varit länder som Tyskland snarare än Indien. Men den återhämtar sig också i pris och sålde nyligen 20-25 dollar per fat billigare än referenspriset Brent, efter att ha handlats med en rabatt på nästan 35 dollar i början av april.

Moskva finner nya råvaruhandlare, ofta verksamma från Mellanöstern och Asien och troligen finansierade med ryska pengar, som är villiga att köpa dess råolja och skeppa den till hungriga marknader. Med Brent-råolja som svävar nära 100 dollar per fat och med Ryssland som kan erbjuda mindre rabatter, finns det gott om pengar som kommer in till Kreml. Åtminstone för tillfället fungerar energisanktionerna inte.

Den sista indikatorn på Rysslands framgång är politisk snarare än marknadsrelaterad. I mars och april var västerländska beslutsfattare optimistiska om att Opec-kartellen, som leds av Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, skulle säga upp sin allians med Ryssland. Motsatsen har varit fallet.

Trots att USA:s president Joseph Biden reste till Riyad har Putin behållit sitt inflytande inom OPEC+-alliansen. Strax efter att Biden rest från Saudiarabien flög Rysslands vice premiärminister Alexander Novak, som är landets kontaktperson för att hantera förbindelserna med kartellen, till kungadömet. Några dagar senare tillkännagav OPEC+ en minimal ökning av oljeproduktionen, vilket håller trycket på de globala energimarknaderna uppe.

Segern på oljemarknaden innebär att Putin har råd att avstå från intäkter genom att begränsa försäljningen av naturgas till Europa, vilket sätter press på Berlin, Paris och London, som förbereder sig för massiva prisökningar på energi i detaljhandeln och potentiell brist som kan leda till ransonering i vinter. Moskva tjänar så mycket pengar på att sälja olja att man har råd att begränsa råoljeförsörjningen till östeuropeiska länder också, vilket man gjorde tidigare i veckan.

En kombination av kallt väder, ökad efterfrågan på el och stigande priser senare i år riskerar att underminera västvärldens stöd till Ukraina. De europeiska politiker som har varit ivriga att vinna internationellt beröm genom att visa upp sitt stöd för Kiev kan vara mindre villiga att betala den inhemska notan för att undvika energifattigdom bland sina egna väljare.

Offentligt är de europeiska regeringarna fortfarande fast beslutna att avvänja sig från rysk energi. Privat måste de erkänna de svårigheter som denna hållning hotar att orsaka för deras ekonomier. Putin vinner energislaget; låt oss hoppas att detta inflytande inte är tillräckligt kraftfullt för att få västerländska politiker att mjuka upp sin hållning i det verkliga kriget.

Innlegget er hentet fra Global Politics

Forsidebilde: Azzedine Rouichi, Algerian Sahara – Yoûf-Ehakit – Stable for thousends of years – The most thiny leg has 15 cm.